Anne Franks dagbok
Tankar under arbetet ned Anne Franks dagbok
När Fria Teatern ringde mig och erbjöd mig att regissera denna pjäs, tvekade jag först – men efter att ha funderat lite accepterade jag anbudet.
Skälet till min tvekan var, att även jag är en av de miljoner som släpats genom de fascistiska fängelsernas och lägrens helvete. Än i dag bär min kropp yttre och inre spår från den tiden. Även om jag var ung – bara 19 år – när jag ställdes inför krigsrätt och dömdes. Skillnaden mellan mig och Anne Frank är bara den, att jag inte är jude utan tillhörde en antifascistisk motståndsgrupp och befriades av sovjetiska soldater. Jag är en av de få som fått uppleva räddningens ”under”. Vi svor den gången:
”Aldrig mera fascism, aldrig mer krig!”
Efter befrielsen har jag försökt leva ett medvetet och intensivt liv. Om detta fruktansvärda förflutna har jag bara talat när det varit absolut nödvändigt.
Jag visste således vad som väntade mig om jag regisserade just denna pjäs – och ändå sa jag ja! Idag vet jag, att det var riktigt och nödvändigt. Jag mötte en mycket engagerad ensemble. Mina erfarenheter hjälper mig att göra situationerna som pjäsens personer befinner sig i, så tydlig för skådespelarna, att dessa kan uppleva dem inpå bara skinnet. Den skrivna texten kan bara ge vaga antydningar av de komplicerade relationerna mellan de olika personerna. Dessa befinner sig ständigt i extrema situationer. För att uppnå en konkret känsla utifrån dessa antydningar och för att omsmälta denna känsla till ett konstnärligt uttryck, tar jag min upplevelse och den av Brech så lovordade ”iakttagelsens konst” till hjälp.
Vi har funnit ett gemensamt förhållningssätt till pjäsen och uppnått en gynnsam arbetsatmosfär, något som säkerligen kommer att märkas i resultatet av vårt arbete, som syftar till att inringa ett definitivt konstnärligt uttryck, något som kan vara nog så svårt i enskildheter.
Vi arbetar för att utforska Anne Franks väg, ett barns väg, ett barn som likt miljoner andra människor mördades på det grymmaste sätt. Anne var äkta, ett människobarn, som kämpade med sig själv. Hon älskade livet, så som vi alla älskar livet.
Vi ägnar oss åt denna pjäs i den fasta övertygelsen, att, efter mer än fyrtio år, har folkens kärlek till livet, till livets skönhet vuxit, och att beslutsamheten hos människor av olika nationalitet att försvara livet mot hotande faror vuxit. Trots allt sker fortfarande mycket orätt på vår jord. Och återigen gror fascismen. ”Skötet ut vilket den (fascismen) kröp är fortfarande fruktbart”, varnar Brecht. Vår föreställning vill bidra till att människorna inte glömmer och att de fortsätter att vara vaksamma, så att ett liknade massmördande aldrig mer skall kunna ske och att alla människor, oavsett nationalitet, ras eller religion, skall kunna leva i fred sida vid sida.
Som avslutning på mina funderingar, ett ord av ledaren för motståndsrörelsen mot fascismen i Tjeckoslovakien, Julius Fucik, avrättad 1943 i Berlin-Plötzensee. I sin lilla bok ”Reportage skrivna under galgen” säger han på slutet: ”Människor, jag älskar er, var vaksamma…”
/Rudolf Penka
Av Francis Goodrich & Albert Hackett
Regi Rudolf Penka
Medverkande Carl-Axel Karlsson, Mia Benson, Ylva Lööf, Annette Stenson-Fjordefalk, Håkan Jonson, Birgitta Sundberg,Fredrik Dolk, Joakim Jennefors, Sven-Olof Wagelin, Leif Stålhammar, Anna-Carin Franzen & Per Waldvik Översättning Lill-Inger & Göran O Eriksson
Scenografi Bengt Fröderberg
Kostym Ulrika Wolff
Ljus Gölin Forsberg
Ljud Lena Olsson, Rainer Fagerström & Jörgen Jansson
Dekormåleri & attribut Märta Fallenius
Kostymass. Anna Jurell
Peruk & mask Helena von Bergen
Belysningsmästare Anders Tufvesson
Snickare Johan Sjöqvist & Mats Olofgörs
Biljettkassa Britt-Marie Ohlsson
Affisch Bengt Fröderberg
Produktion & program Katarina Sundberg & Maria Bolme |
 |
 |
| |
Anne Frank och Rudolf Penka
- två tonåringar i kamp mot fascismen
När Anne Frank skrev sin dagbok på en vind i Amsterdam, kämpade den unge Rudolf Penka i den antifascistiska motståndsrörelsen i Tjeckoslovakien.
Anne Frank blev tagen av nazisterna.
Rudolf Penka blev tagen av nazisterna.
Anne Frank dog.
Rudolf Penka överlevde.
Han befriades av sovjetiska trupper och fortsatte kämpa kriget ut. Efter kriget blev han skådespelare, regissör och teaterpedagog. Och fortsatte kämpa. På teatern. Mot kriget. Mot fascismen.
Rudolf Penka menar att den som arbetar med teater har en plikt att kämpa mot krig och förtryck, för fred och humanism. Det genomsyrar hans arbete in i minsta detalj.
Från Bertolt Brecht övertog han åsikten att teaterns uppgifter är att göra världen lite mer beboelig.
När vi spelar Anne Franks dagsbok för dagens unga generation, vill vi berätta om en tid i vår historia som vi inte får glömma bort. En tid som vi lärt känna genom en ung judisk flicka dagboksanteckningar. Och genom en ung kämpande antifascistisk motståndsman.
Men det handlar inte bara om judar och inte bara om då. Och vi vill ta alla dagens ungdomar till hjälp för att försöka göra världen lite mer beboelig.
|
|
